Anna Denisova

Mitt namn är Denisova Anna Oleksandrivna. Jag har alltid varit en drömmare och ville bli en berömd författare. Jag har skrivit dikter om kärlek sedan jag var barn. Och min optimism kände inga gränser. Varje människa har en dröm – från hoppet att uppnå någonting till viljan att skapa något och förverkliga det. Jag tror att jag alltid var den som hade ganska vanliga drömmar. Jag drömde om att mina familjemedlemmar skulle må bra, om harmoni och förståelse överallt. Under hela mitt liv ville jag göra allting bättre, snällare och mer positivt. Jag föddes i Kiev och flyttade till Irpin för åtta år sedan. Familjen och föräldrarna har alltid varit viktiga för mig. Jag har studerat och arbetat hela livet, jag har två högre utbildningar. Min man och jag köpte vår bil 2018. Vi väntade länge på bilen, renoverade den fullständigt och satsade våra livsbesparingar på den. Medan andra människor unnade sig semesterresor och avkoppling, var det viktigt för mig att tjäna pengar och uppnå någonting även om det betydde att ge avkall på semestern. För att uppnå något måste man anstränga sig – det var mitt livs motto.

Jag ville verkligen lära mig köra bil, men trodde aldrig att jag skulle älska det förrän jag faktisk lärde mig. Och sedan var det bara jag och vägen, det kändes som om jag var ett med bilen och känslan av lycka när jag körde var överväldigande. När vi flyttade till Irpin köpte vi ett garage som vi fyllde med min mans verktyg – allting hade sin plats. Vi sparade mera pengar och förbättrade och stärkte garaget, gjorde det mysigare. Senare byggde vi ett garage till, helt från grunden, försett med all tänkbar utrustning så att bilen skulle stå säker i sitt eget, separata ”bilhem”.

Och sedan slog verkligheten till. Dagarna före vår avresa var mycket svåra… Den 5 mars reste vi från Irpin till en annan del av Ukraina. Jag bestämde mig genast för att inte lämna Ukraina. Vägen var svår, jag hade en stark känsla av att vi borde ha tagit bilen med oss, men det var omöjligt. Eftersom det var en glänsande silverfärgad bil, en snygg Jeep, skulle ryssarna ha kunnat träffa den med flit, sikta på den och skjuta dem som fanns inne i den. Detta inträffade ofta den dagen och dagen innan. Men jag ville inte lämna något kvar! Allt vi uppnått i våra liv, huset, garagen… Det var så svårt att lämna hela vårt liv bakom oss! Men innerst inne hoppades jag att allt skulle bli bra – om man bemöter andra med godhet och vänlighet hela livet, så får man väl samma bemötande i retur? Men det fungerar inte så i det verkliga livet.

Vi återvände till Irpin i mitten av april. När vi närmade oss porten hoppades jag att allting skulle vara bra därinne. Men hålen överallt visade att det var långt ifrån bra. Och ljuset: varför ser man ljuset genom den stängda porten? Varför är det ljust? Vi öppnade porten så gott vi kunde, den var både bränd och sönderskjuten. Ljus… Av någon orsak fanns det inga väggar och inget tak. Hur är detta möjligt? Varför finns det aska överallt? Varför är allting rostigt? Alla dessa frågor rev och slet i mitt hjärta och sinne. Du ser det, men du förstår inte hur det kunde ske. Men det var bara det första garaget med alla verktyg och saker. Och efter det, fullt övertygade om att det inte kunde bli värre, närmade vi oss dörren till det andra garaget. Och igen såg vi ljuset genom hålen. I den stunden slutade jag tycka om ljuset. Innan vi öppnade dörren såg jag en förvriden, bränd bil genom hålet i dörren. Och igen fanns det aska, och inget tak och inga väggar. Hur kunde det ske? Ett fel? Ett skämt? Omöjligt! Om jag började gråta? Nej, jag vrålade, skrek och tjöt… I den stunden svimmade jag. Jag lämnade mina känslor och min kropp fullständigt. Allting som vi uppnått var förstört och fördärvat. Jag har fortfarande inte återhämtat mig helt från detta, jag bara existerar.

Minnet finns kvar, men verkligheten är tom. Många människor säger banala saker, som: ”Allting kan byggas upp igen, pengar kan tjänas igen, det viktigaste är att du lever”. Mitt hjärta brister då jag hör sådana ”vänliga” ord. Jag vet att de här människorna menar väl men de har ingen aning om hur det känns att satsa så mycket resurser hela livet för att uppnå detta och sedan få allting förstört. Vissa människor har förmågan och pengarna att bygga upp vad som helst, och därför kan de inte förstå din smärta utan ger bara goda råd efter att ha sagt något i stil med ”allting blir nog bra”. Och de kommer inte att förstå att jag aldrig har råd med en sådan bil igen. Det var en ganska ny, men renoverad Jeep Cherokee KL 2015, och det var en dröm som vi investerade pengar i som vi aldrig får tillbaka. Verktygen som brann upp var min mans sätt att tjäna pengar. En livstid av att hoppas, arbeta, bygga och sedan förlora allting på ett ögonblick. Det är svårt då det pågår ett krig i ditt land och du drömmer om att vakna upp och säga ”Vilken jävla hemsk dröm jag hade. Tack gode Gud att det bara var en dröm!”