Oleksandr Kovalchyk

Jag har ett gammalt hus. När beskjutningen började, flyttade jag hem till en vän tillsammans med min dotter och min dotterson. Hans hus är stabilare och säkrare, och ligger längre från centrum av Irpin, där vi bodde. Vi arbetar inom stadens kritiska infrastruktur så vi kunde inte lämna staden tidigare, och sedan var det för sent. Ryssarna sköt mot civila bilar. Jag hade ingen rätt att riskera min familjs och mina släktingars liv. Vi tänkte att vi sitter gömda och väntar några dagar tills kaoset upphör. Men vi hade fel. Vi gömde oss i källaren från den 28 februari. Den 3 mars började ryssarna skjuta med Grad-raketsystem inte långt ifrån oss. När chansen dök upp, den 5 mars kl. 8.30, sände jag min dotter och dotterson i säkerhet, med hjälp av medlemmar i vår församling. Klockan 10.50 stod det redan en rysk stridsvagn framför vår bakgård. Vi var fyra kvar. Beskjutningarna fortsatte. När stridsvagnen var nära oss blev det tyst, sedan träffades den, rörde sig längre bort och svarade genom att börja skjuta minor… Vi såg döda civila ligga på gatorna. På Pusjkingatan såg vi sönderskjutna och demolerade civila bilar. Det var skrämmande. Den 7 mars fick vi chansen att ta oss ut. Vi lyckades få en mobilsignal och kontaktade den lokala TRO-enheten (territoriell försvarsenhet) och de berättade om en säker evakueringsrutt. Vi tog farväl och gav oss iväg. Vi hörde beskjutning och maskingevärseld i närheten. Vi gick till fots till byn Romanivka för att ta oss över bron.

Jag lämnade bilen med tanken full av bränsle. Ryssarna försökte stjäla bilen men lyckades inte. Jag har problem med fötterna, så jag har haft stor hjälp av min bil. Men inte längre. Nu har jag bytt till cykel. Varje år brukade jag resa med bil till kurorten Kujalnik för behandlingar, den ligger i Odessaregionen – men inte i år, de ryska orcherna har förstört alltsammans. Det är sorgligt att vi var tvungna att vara med om detta, men tack gode Gud lever vi fortfarande.

Jag har också en video som spelades in dagen efter att ryssarna lämnade Irpin – i den syns huset och garaget där vi gömde oss, och alla de förstörda bilarna på gården.

PS. Katterna överlevde tack vare lokala volontärer.