Tetyana

På morgonen, ungefär 4.45, väcktes jag av att min mamma ringde och med upprörd röst förklarade att kriget hade börjat, och jag kunde höra dånet av fiendeplan. Hon bad mig samla ihop mina viktigaste ägodelar och se till att få med mig alla dokument. Vi kom överens om att hela familjen skulle samlas hemma hos min syster. Det var ett enormt trafikkaos, det var mycket skrämmande att köra ensam (vanligtvis gillar jag att köra bil ensam, jag slappnar faktiskt av vid ratten och känner mig lycklig). Fram till sent på kvällen var min familj och jag i panik, samlade hemma hos min syster, och vi hörde fiendeplanen som nästan flög över taket, jag kommer aldrig att glömma det ljudet… Jag kommer aldrig att glömma känslan av skräck när man försöker stänga ögon och öron för dånet… Plötsligt ringde en bekant som jobbar inom armén och bad oss lämna staden omedelbart. Utan att ta någonting med oss satte vi oss alla i en fulltankad bil och körde iväg utan att veta vart vi var på väg. Jag beslöt att lämna min bil, en Mini, som bara hade en halv tank med bensin, på parkeringsplatsen nära grannarnas hus. Jag visste inte om jag skulle kunna fylla på tanken någonstans då det var så många människor som lämnade staden och det var bättre att lämna bilen nära huset än att fastna någonstans på vägen utan bensin.

När jag parkerade nära grannarnas hus, slogs jag plötsligt av en tanke: Kanske jag parkerar bilen för sista gången? Men sedan tänkte jag att de ledsna tankarna bara beror på att jag verkligen älskar min bil och är rädd för att förlora den.

Jag stannade i landets östra del med min familj i ungefär två månader. När jag fick höra att min bil hade brunnit upp, blev jag förstås ledsen men jag grät inte eftersom jag mest oroade mig för de människor som fanns kvar i staden. Men senare, när jag återvände hem med min familj och såg min älskade, moderna och häftiga Mini – eller rättare sagt de brända resterna av den – då grät jag eftersom det var min första bil och jag fått den i gåva av mina föräldrar, en gåva som jag inte ens kunnat drömma om. Jag älskade min bil så mycket, ibland kunde jag knappt tro att jag körde omkring i en så häftig bil. Jag tyckte att jag hade den bästa bilen i världen! Min första bil – min Mini, som jag fortfarande älskar, kommer alltid att finnas i mitt hjärta! Varje gång jag ser en Mini Cooper ler jag och tänker: De är så häftiga! Förlusten av min älskade första bil gör fortfarande ont i själen, men jag tackar Gud för att jag bara miste materiella saker i detta fruktansvärda krig och att alla mina släktingar och vänner är trygga och fortfarande finns i mitt liv!

Allt som finns kvar av min älskade bil är nycklarna, och dem kommer jag att spara för alltid! För att jag älskar min Mini!